Fredriksnortare

varför kan jag inte läsa mig själv som en öppen bok? jag menar jag om någon borde väl känna mig själv som bäst? jag förstår inte vad jag vill, jag förstår bara att allt inte står rätt till. jag behöver en räddare. vem ska jag lägga det stora ansvaret på. skriva är det ända jag kan. vill inte prata. vet inte vad som är fel. är helt slut körd. helt död, allt annat än pigg. men ändå kommer jag upp på mornarna och har hela dagen planerad. det kanske blir för mycket. är det därför det känns som om hela jag är ett stort svart hål. ett hål av absolut ingenting. ett hål som inte går att täppa igen. allt jag försöker fylla ut det med  sugs iväg. det försvinner långt långt bort och hålet bara växer och växer. eller blir det mindre och mindre? finns det ens ett hål eller är det bara jag som har en dålig dag. har inte hunnit tänka på mig själv på flera veckor. har inte gjort annat än att jobba och sova. det har varit skönt. nu har jag en massa tid och då bubblar alla tankar upp. tankar utan syfte, tankar som jag inte ens kan beskriva. huvudet gör ont. hela jag gör ont. som om jag haft ett sår som läkt men nu ramlar sårskorpan av och då börjar det sakta men säkert göra ont igen. jag måste bygga upp en till sårskorpa, måste få såret att läka helt. såret som jag inte ens vet om jag har haft. det ända jag vet säkert är att det känns som om jag har det.