Fredriksnortare

en ny start. ett nytt läsår. samma människor. samma stad. hur kan något vara nytt? har fått nog. vill bara bort. flytta långt långt här ifrån. till en ny stad, till nya människor. allt kom som ett slag i magen. var inte beredd. saknaden är stor. saknaden efter vad? efter vem?

tomt. fullt. slut. över. ensamt. nytt. samma. överskattat. sorg. lycka. minnen. gammalt. tråkigt. trött. pigg. jobbigt. så många känslor så lite plats. så många tankar så lite ork. så mycket längtan så lite förstående.

åhhh död åt dig. jag orkar inte. fuck you fuck you fuck you. jobbiga kräviga människa.  FITTA.

........

det känns bra nu. det går bra nu. men det kliar i fingrarna så fort jag kommer nära mobilen och datorn. får alltså hålla mig borta från sånt elände.

varför går jag runt med en klump i magen. som om allt faktiskt inte löst sig än. det kanske det inte har. är irriterad och vet inte vad jag ska göra för att få bort känslan. ekande ord jag har i huvudet just nu: det var mer komplicerat den här gången. jag har försökt sätta mig in i situationen men det går inte. men det har du redan gjort en gång, och då funkade det ju alldeles utmärkt. gjorde det inte? fanfanfan.

en dålig bortfarklaring och täckmantel för att träffas d eller bara en helt slumartad situation där du faktiskt måste möta mig. jag vill, men jag vill inte. jag vill, men jag vill inte. jag vill, men jag vill inte. 

genom att pumpa den här får jag en skön verklighetsflykt. det betyder väl att den kommer stå på i stort sätt hela tiden. dag som natt.

och ingen jävel e perfekt.
det e så lätt att hamna snett.
köra på på samma sätt.

tack för att du fick mig att förstå lite mer. jag älskar dig.

jag viste verkligen inte att du skulle reagera såhär och jag är ledsen att jag fick bägaren att rinna över. bägaren full med skit. saker som är både läskigt, förfärligt, kusligt och jobbigt. jag vet vad bägaren är full av för jag har funnits där och lyssnat. jag har inte alltid vetat vad jag ska säga men det är inte rättvist att säga att jag inte bryr mig. för det gör jag. jag vet exakt vad du har gått igenom och vilka motgångar du haft. att känna att motgång går hand i hand med dig och att du inte kan skaka bort dig det måste vara mer än frustrerande. men jag vill inte att motgång ska gå hand i hand med dig, för det är jag som ska finnas där. min hand i din. din hand i min. genom motgång och genom framgång. jag förstår att det känns som en mörk skugga är efter dig. en skugga som konstan förföljer dig och hittar dina svaga sidor. för du är allt annat än svag, du är dn starkaste personen jag träffat.

jag orkar inte få dolkar i ryggen, av människor som inte vet vad dom pratar om och som tar folks sidor. för nu är det faktiskt så att vi båda gjort fel. men att säga ; det har bara gått en vecka? ja. det hade inte ens gått en dag? det fanns iaf en avslut den här gången, ett avslut nära innpå men det fanns. det gjorde det inte för mig.

har du känslor som jag inte vet om. har du saker inom dig som du inte berättat? som du inte fått ur dig? jag hoppas att det inte är så för jag har försökt vara så ärlig som jag har kunnat..

Den mörka himlen vilade tugnt över hennes huvud och stjärnorna var det ända hon kunde skåda bortom de höga träden. Framför henne ringlade en lång stig och leran under hennes fötter gav i från sig en smackande ljud varje gång hon tog ett steg. Hon kramade hårt om repet som hon höll i sin högra hand. Så hårt att det skavde in i hennes taniga handflata och bildade ett köttsår. Hennes bara ben var kalla och gåshuden var nära. Regnet smattrade till när det nådde de moss belagda vattenpölarna och de små regndropparna letade sig in under hennes luva. De stänkte ner på hennes kala ansikte och gjorde så att sminket sakta rann ner längs hennes rosenröda kinder. Än viste hon inte vart, eller när. Fötterna fick leda henne till den perfekta platsen. En plats som var skyddad från alla skrik, allt ljus och bilarnas brumande motorljud. Vinden tog titt som tätt tag i trädens alla grenar och piskade dem mot trädens stammar. Skogen gav ifrån sig en dåv suckning när viden sedan lagt sig. Som om skogens alla träd pratade till henne, som om de ville säga att det hon tänkte göra var fel. Men hon var bestämmd, hon hade bestämmt sig för länge sen och nu kunde ingen få henne att ändra sig. Hon tittade runt omkring sig och lät ständigt blicken snegla sig bakåt. Som om någon förföljde henne. Men det enda som jagade henne i mörkret var skuggorna och ovisheten. Hon kom till en glänta och visste att det var den rätta platsen. sommarnatten höll på att förvandlas till morgon då ljuset trängde sig in mellan trädens alla grenar.  Framför henne fanns en sten som var täckt av vitmossa. Hon förstod att regnet gjort stenen hal så hon var försiktig när hon med lätta steg tog sig upp på den. Hon släppte för några sekunder sitt fasta gräpp om repet för att göra en knut. Hon knöt fast repet runt den tjocka grenen över henne och försäkrade sig om att knuten inte skulle gå upp. Snaran trädde hon sedan försiktigt över huvudet och drog åt. Hon fylldes av en rädsla från topp till tå. Nu var det hon som höll i sitt liv, ett kliv ut från stenen och allt skulle vara över.

jaha dom som har hittat hit har hittat hit. det här är för mig, endast för mig. jag vill skriva saker som bara handlar om mig, skriva av mig. att skriva är lätt att prata är endast svårt.